2012 Resolution/Confess
Had to write this in swedish because it’s way too much.
Conclusion: A confession about my sad social situation (specially in school), my depression and a little new-year resolution.
“Everyone around me seems to think that everything is alright, but the inside can’t reach out. Little happy Ida is only the surface”
—-
Egentligen brukar jag inte ha nyårslöften. Man borde hellre börja med en gång med sådant man vill uppnå. Skuta upp saker är alldeles för lätt att göra.
Nyårsafton är väl egentligen som vilken dag som helst. Den råkar bara infalla så som den sista dagen på året och början på det nya.
Mitt i raketsmällarna fick jag ändå den där speciella känslan av nystart, så jag kom på ett litet nyårslöfte i alla fall.
2012 ska bli året då jag ska lära mig att sätta ner foten. Sätta näsan i vädret. Visa mig mer. Ta tag i saker och ting! Men hur gör man? Det är lättare sagt än gjort för mig. Jag känner att allra först, måste jag berätta hur jag mår, riva av mitt skal.
Så här är det.
Det kändes ju väldigt uppskattat att bara får en enda God Jul & Gott Nytt år önskning från en enda person. Eller när min bästa vän inte ens svarade på den hälsning jag själv skickade ut. Då kände jag mig väldigt bortglömd. Eller, då jag blev frågad om jag kanske ville komma på fest men inbjudan bestämde sig för att försvinna. Ingen har heller gjort sig mödan att bjuda mig på balen och alla andra redan har någon att gå med, vilket lämnar mig helt mållös om vem jag själv skulle kunna fråga. Vad ska jag göra? Vad gör jag?
Otagliga gånger har jag gråtit mig till sömns för att jag oroar mig inför skolan nästa dag. Jag känner mig ignorerad och utfryst av mina så kallade ”vänner” i skolan. Har ofta blivit talad förbi, över, blivit lämnad, oinkluderad.
Jag har hellre skolkat när jag mått som dåligast, än kämpat mig igenom jobbiga lektioner där jag känt mig som mest utfryst. När jag inte vetat vart jag skulle ta vägen så har jag gått och gömt mig och ibland gråtit för att ingen ska se att jag går omkring och virrar helt ensam.
Skolan har varit så jobbig ibland att jag tappat lusten för precis ALLT jag älskar. Jag har bara legat och gråtit i timmar.
Det känns som att folk inte bjuder med mig för att de antar att ”sånt håller hon inte på med”. Bara för att jag någon gång sagt att jag inte är särskilt förtjust i att dricka och festa. Vilket jag inte är. Andra evenemang är det ju tyvärr brist på.
När jag väl blir bjuden till något event etc. känner jag ofta för att inte komma, bara för att rädslan av att bli ignorerad, utfryst eller att inte ha lika kul som de andra tar över. Allt blir en ond cirkel. Sen kom funderingarna på om man är socialt inkompetent eller har någon sorts störning. Vad gör jag för fel? Vad är det som är otillräckligt med mig? Vad är FEL?
Det värsta är att jag inte har en bästa vän, inte ens än nära. Ingen att prata med. Ingen som lyssnar. Ingen som ens försöker förstå. Ingen som hör av sig. Rädslan för att bli bortglömd och ensam skuggar mig jämt.
Jag har deppat ihop så många gånger över allt detta det senaste året. Det har blivit svårt att ta tag i saker. Det har blivit svårt att se sig själv i spegeln och tycka att man är fin. Jag vill inte göra något annat än det jag älskar mest – att spela. Öva. Men till och med det är svårt för att folk inte respekterar min dröm och stör mig när jag behöver öva. Hindrar mig från det. Allt verkar gå emot mig - Jag har känt mig som begravd under skolarbeten, krav, ansvar och skit. Musik är det jag älskar och det är den som håller mig på benen, som får mig att blicka framåt.
För alla runt omkring tror att allt är bra, men insidan har svårt att nå ut.
Lilla glada nöjda Ida är bara den sköra ytan.
